Så stod vi där för sista gången i dissektionsrum 1 iklädd oformliga vita rockar som egentligen inte passade någon. Stämningen var lågmäld men positiv. Det var tidigt på morgonen. På Asis fanns 22 stationer. Man hade 2 minuter på sig att lista ut de rätta svaren. Vi spred snabbt ut oss och satte igång då tutan ljöd. Jag lyckades redan på 3:e stationen svara på fel sida i svarhäftet. En vänlig lärare från tiden i ettan (Elisabeth) löste snabbt problemet genom att byta rubriker i mitt svarshäfte. En godis & toa station fick mig att samla tankarna.
Var gång tutan ljöd förflyttade vi oss vitklädda och tysta som spöken mellan de olika stationerna. Var station hade en serie frågor. Vad ser du på röntgen bilden? Vad heter organet? Vilka muskler påverkar karpalleden och hur? 18 stationer senare hade vi gått hela varvet. Det hade varit kul men det var skönt att det var över.
Det känns bra men ändå lite sorgligt att anatomi tiden är över. Fast jag aldrig varit så förtjust i Asis (där vi dissekerar) har vi ändå spenderat mycket tid där och lärt oss massor. Vissa dagar var riktigt trevliga! På Asis gjorde vi vår första dissektion. Någon svimmade, någon annan spydde, och någon till och med slutade. Nu, några år senare är man ganska avtrubbad.
Till hösten börjar kliniktiden. Där finns det levande djur. Visserligen sjuka men dock med en puls. Det ser vi fram emot!
/JP
måndag 21 juni 2010
onsdag 9 juni 2010
Nöjda djurägare och djur
Hur blir djurägare och djur bemötta av veterinärer? Känner sig folk välkomna och välbemötta på djurkliniker? Förmedlas sjukdomstillstånd, råd, instruktioner, och allmän information på ett bra sätt? Är djurägare nöjda med sina besök?
Med hjälp av några praktiserande veterinärer och en riktigt duktig skådespelare iscensattes några scenario man led av att se! Det var många som vred på sig och önskade att dom aldrig kommer hamna i en liknande situation. I diskussionen som följde bidrog ovanligt många i klassen med synpunkter. Skådespelet hade berört och vi kunde identifiera oss med veterinärerna. Snart är vi där.... Hoppas, hoppas det här inte händer oss!
Kommunikation är oerhört viktigt och det framgick. Det är så onödigt när man gjort allt annat rätt att snubbla på mållinjen. Samtidigt är det inte alltid lätt. Det kan vara betungande situationer som djurägaren hamnar i, svåra beslut, sorg, rädsla, okunskap, aggressivitet, etc. som man måste ta hänsyn till. Dessutom uppskattas olika typer av kommunikation av olika generationer, kulturer och inte minst kön. Till exempel, en 85 major kanske inte uppskattar att bli daltad med utan vill ha saklig information för att kunna ta rätt beslut, medan en 11-årig ponnyägare kanske behöver en omsorgsfull, förstående, och empatisk veterinär (schabloniserat).
Det gäller att anpassa sig och läsa av djurägare och djur. /JP
Med hjälp av några praktiserande veterinärer och en riktigt duktig skådespelare iscensattes några scenario man led av att se! Det var många som vred på sig och önskade att dom aldrig kommer hamna i en liknande situation. I diskussionen som följde bidrog ovanligt många i klassen med synpunkter. Skådespelet hade berört och vi kunde identifiera oss med veterinärerna. Snart är vi där.... Hoppas, hoppas det här inte händer oss!
Kommunikation är oerhört viktigt och det framgick. Det är så onödigt när man gjort allt annat rätt att snubbla på mållinjen. Samtidigt är det inte alltid lätt. Det kan vara betungande situationer som djurägaren hamnar i, svåra beslut, sorg, rädsla, okunskap, aggressivitet, etc. som man måste ta hänsyn till. Dessutom uppskattas olika typer av kommunikation av olika generationer, kulturer och inte minst kön. Till exempel, en 85 major kanske inte uppskattar att bli daltad med utan vill ha saklig information för att kunna ta rätt beslut, medan en 11-årig ponnyägare kanske behöver en omsorgsfull, förstående, och empatisk veterinär (schabloniserat).
Det gäller att anpassa sig och läsa av djurägare och djur. /JP
onsdag 2 juni 2010
Var tog kåpan vägen?
Vi var många som började veterinär utbildning för att vi älskar djur. Veterinären har alltid framstått som räddaren in nöden. Veterinären som sladdar in på gården i sin SUV, slänger sig ut med kåpan i vinden och den slitna skinnväskan under armen, springer ut i hagen och räddar den sårade hästen. Ett lyckligt slut!
De senaste dagarnas föreläsningar om kommunikation har dock belyst något som för en naiv person som mig själv är något okomfortabelt. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig. Problemet är ju att veterinärer förutom att rädda djur i nöden ibland pysslar med saker som kan tolkas som moraliskt tvivelaktiga. Efter 5,5 års pluggande för att rädda djur i nöd inser man att man även måste ta livet av en del. Är det ok? Om djuret är fullt friskt och djurägaren bara tröttnat på hunden och vill avliva den. Eller om kattungen från landet inte har någon plats hemma i stan efter sommaren och ägaren vill avliva den. Vad gör man då? Vägrar?
Som kille har jag även lite svårt med kastreringar. Är det ok? Kanske är det helt befogat i vissa fall. Djuret kanske till och med får det bättre. Jag vet inte och det är svårt att avgöra. Någonstans måste man rannsaka sig själv och för min del är det hög tid. Jag vet inte om det existerar en veterinärtjänst där man får rädda liv, bota sjuka, men slippa avlivningar och kastreringar. Kanske? Då behöver jag ju inte ta ställning! Vad skönt.... Kanske inte idag men snart.
Från klass Delirium,
JP
De senaste dagarnas föreläsningar om kommunikation har dock belyst något som för en naiv person som mig själv är något okomfortabelt. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig. Problemet är ju att veterinärer förutom att rädda djur i nöden ibland pysslar med saker som kan tolkas som moraliskt tvivelaktiga. Efter 5,5 års pluggande för att rädda djur i nöd inser man att man även måste ta livet av en del. Är det ok? Om djuret är fullt friskt och djurägaren bara tröttnat på hunden och vill avliva den. Eller om kattungen från landet inte har någon plats hemma i stan efter sommaren och ägaren vill avliva den. Vad gör man då? Vägrar?
Som kille har jag även lite svårt med kastreringar. Är det ok? Kanske är det helt befogat i vissa fall. Djuret kanske till och med får det bättre. Jag vet inte och det är svårt att avgöra. Någonstans måste man rannsaka sig själv och för min del är det hög tid. Jag vet inte om det existerar en veterinärtjänst där man får rädda liv, bota sjuka, men slippa avlivningar och kastreringar. Kanske? Då behöver jag ju inte ta ställning! Vad skönt.... Kanske inte idag men snart.
Från klass Delirium,
JP
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
