Var tog kåpan vägen?

Vi var många som började veterinär utbildning för att vi älskar djur. Veterinären har alltid framstått som räddaren in nöden. Veterinären som sladdar in på gården i sin SUV, slänger sig ut med kåpan i vinden och den slitna skinnväskan under armen, springer ut i hagen och räddar den sårade hästen. Ett lyckligt slut!

De senaste dagarnas föreläsningar om kommunikation har dock belyst något som för en naiv person som mig själv är något okomfortabelt. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig. Problemet är ju att veterinärer förutom att rädda djur i nöden ibland pysslar med saker som kan tolkas som moraliskt tvivelaktiga. Efter 5,5 års pluggande för att rädda djur i nöd inser man att man även måste ta livet av en del. Är det ok? Om djuret är fullt friskt och djurägaren bara tröttnat på hunden och vill avliva den. Eller om kattungen från landet inte har någon plats hemma i stan efter sommaren och ägaren vill avliva den. Vad gör man då? Vägrar?

Som kille har jag även lite svårt med kastreringar. Är det ok? Kanske är det helt befogat i vissa fall. Djuret kanske till och med får det bättre. Jag vet inte och det är svårt att avgöra. Någonstans måste man rannsaka sig själv och för min del är det hög tid. Jag vet inte om det existerar en veterinärtjänst där man får rädda liv, bota sjuka, men slippa avlivningar och kastreringar. Kanske? Då behöver jag ju inte ta ställning! Vad skönt.... Kanske inte idag men snart.
Från klass Delirium,
JP