Svensk veterinärkompetens

För första gången ska veterinärstudenter få välja inriktning eller det som kallas block. Tanken är att höja kompetensen bland de nyutexaminerade veterinärerna inom den valda inriktningen. Men sättet det genomförs på kan ge motsatt effekt. Med andra ord, morgondagens veterinärer kan ha lägre kompetens än sina tidigare kollegor.
Under femte året har studenterna möjlighet att välja mellan tre block: idisslarmedicin, häst och smådjur, samt därefter fördjupningskurser. Om man får välja det block man är intresserad av fungerar det nya systemet bra. Vill man bli hästveterinär har man möjlighet att fördjupa sig och förvärva spetskompetens. Problemet uppstår när man blir tilldelad ett block som man ej själv valt. Under specialiseringen, tiden i blocken, får man fördjupad kunskap inom ett block man troligtvis väljer bort under påföljande fördjupningskurser. Lärarna som håller i fördjupningskurserna kan då inte lägga nivån på en fördjupningsnivå, då flera deltagare ej gått respektive block och därför inte har den fördjupade kunskap som systemet bygger på. Istället får vi en hästveterinär som har mindre hästtkunskap än dagens hästveterinärer.
Att tilldela studenter block de ej är intresserade av ger en kortsiktig lösning, nämligen att man under 11 veckor fyller tomma platser. Men i längden underminerar det svensk veterinärkompetens, och drabbar potentiellt i slutänden djurägare, näringen, och livsmedelssäkerhet. Samtidigt ska man komma ihåg att det är i dagsläget bara frågan om sammanlagt ca 30 veckor ( 11+6+13 veckor: block, fördjupningskurser samt examensarbete). Den nyutexaminerade veterinären tar säkert igen mycket av de kurser de missat med praktisk erfarenhet inom några år. Men gör man det på rätt sätt blir effekten nyexaminerade veterinärer med spetskompetens inom sitt område.
Så vad kan man göra? Det blir ofta bäst när man får med sig folk av fri vilja. Istället för att tilldela platser vore det önskvärt att motivera studenterna att välja t ex idisslarmedicin. Då får man motiverade studenter som förutom blocket kommer välja respektive fördjupningskurser och därmed förvärva spetskompetens inom sitt block. I längden kan man lösa det genom ansökning till de olika blocken redan vid ansökan till veterinärprogrammet.
Många av oss har lite erfarenhet av idisslare jämfört med hund, häst och katt. Förutom studentens eget ansvar att utvärdera sina alternativ vore det önskvärt att någon mer insatt förklarar varför ett visst block är intressant, vilka möjligheter som finns, och möjligtvis träffa potentiella arbetsgivare. Vi kommer att få inblick i idisslarmedicin under några veckor innan valet. Sannolikt kommer problemet då minska. I dagsläget har vi tre inspirerande och duktiga föreläsare som propagerar för idisslarmedicin. Dom gör ett utmärkt jobb men behöver draghjälp. Även näringen, som har intresse av spetskompetens inom respektive block har ett utmärkt tillfälle att motivera och sälja in sitt block. Då kommer alla blocken dra till sig motiverade studenter, det blir roligare för studenter och lärare. Framförallt kommer de nyexaminerade veterinärerna ha fördjupad kunskap inom respektive block!
/JP

"Bästisar"

Jag blickar över klassrummet och de olika kompis-bästis-konfigurationerna i klassen. Efter några år har dock bästiskonfigurationerna ändrats en del. Olika gruppövningar bryggar ibland över grupperna temporärt.

Jag tänker tillbaka på helgen i skogarna utanför Avesta i slutet av september. 15 pers som åt vildsvin, sköt potatiskanon, badade och bastade. Det som erbjöds till vildsvinet var gin eller vodka. Väldigt lite tillbehör och inte så hög mysighetsfaktor. Men trots att vi inte alla kände varandra hade vi kul. Alla var inkluderade.

Tillbaka till klassen. På eftermiddagen ägnar vi oss åt dystoki och lägesrätta kalvfoster, den så kallade ”lådakursen”. Några i gruppen bakar och fixar fikaschema för veckan. Trevligt! På rasterna grupperar sig genast kompisgängen. Dock är det inte alla som har fogat in sig i gäng utan flyter mellan olika grupper. Kompisarna ger trygghet och vänskap men det finns en annan sida. Att vända andra ryggen är en del av att bygga upp den egna tillhörigheten. Eller så kanske man är ärligare med vem man vill umgås med?

Under nästa dags föreläsning ber föreläsaren oss diskutera huruvida fördubblade ALAT värden indikerar något patologiskt. Tjejen brevid mig vänder ryggen till och börjar diskutera med sin bästis. På kanten av raden är jag nu ensam. Ute i kylan.
En go och snäll tjej i raden bakom knackar mig på axeln och frågor om jag tror hunden är sjuk. Samtidigt vänder hon sig mot sin bästis och forsätter: ”eller vad tror du?” Hon ser till att alla är med och att stämningen är god. Man kan ha bästisar och se till att alla är med. Jag känner mig plötsligt delaktig igen. Tillbaka i värmen. Hon kommer gå långt.
/JP

Rektalisering

Så var det äntligen dags för rektalisering av häst. Det är en av de vanligaste frågor man får när man berättar att man studerar veterinär medicin. Har du rektaliserat häst? Den klassiska bilden av en veterinär, med stetoskopet runt halsen, jeepen på gårdsplanen, hunden i passagerarsätet, och armen i baken på en häst.
Det är dagar som denna man är glad man valt veterinär medicin. Hästträck är kanske inte så mysigt men det kunde varit värre. Undervisningshästen Ocha är en social och snäll tjej. Hon vet var det handlar om och följer glatt med. På vägen passar hon på att skälla ut några av de andra undervisningshästarna i boxarna bredvid. Med morötter, klapp på mulen, och några komplimanger om snygga ben låter hon mig palpera mjälte, njure och blindtarm. Då och då vänder hon sig om och kikar lite medan hon smaskar i sig några morötter. Man får inte ha bråttom och rektalisering kan vara förknippat med livshotande risker för hästen. Inget som man ska pröva hemma i stallet. Jag kollar handsken och tvättar av henne ordentlig. På vägen tillbaka missar inte Ocha tillfället att än en gång sätta några kusar på plats.
Väl tillbaka i boxen flyr tankarna till ”i vår herres hage”, en TV-serie som skapade min första bild av en veterinär. En absurd nostalgi bubblar upp. Det var med Ocha jag för första gången rektaliserade! Jag stannar kvar i boxen, hämtar några fler morötter, kramar om henne och ger henne fler komplimanger om vackra ögon och mjuk man. Patetisk och blödig lämnar jag Ocha efter en kanon dag på kliniken! /JP

Veterinär eller kanske något annat?

Det är en solig höstdag när vi sätter oss i SLU-bussarna för att åka ut till SLU:s grisbesättning. Vi har sett fram emot att få träffa de små nyfikna spädgrisarna och stämningen är god. Hittills har jag inte träffat så många grisar, så det gör det hela extra intressant. Vi kommer fram efter en trevlig liten åktur och drar på oss de obligatoriska "rymdkläderna". Väl framme hos de två veckor gamla spädgrisarna smälte nog de flesta av oss. Man vill ju helst adoptera hela bunten! Suggan verkade lugn och vi började plocka upp dom små liven. Mina kursare plockade alla upp var sin liten spädgris och kelade och klappade med de lekfulla små liven. Med den stora suggan i ögonvrån plockade jag upp en litet griskulting. Genast började den gallskrika! Hela byggnaden fylldes med den lilla grisens skrik. Generat fattade jag ett vänligt men stadigare grepp om honom. Spädgrisen tog ett djupt andetag och skrek nu ännu högre. Ännu en gång bytte jag grepp till ett lösare, talade lugnt, och klappade på honom. Om det förra skriket var högt fylldes nu stallarna av ett crescendo som om dess sista stund vore kommen. Att ett sådant litet liv kan låta så mycket och så hjärtskärande!
Tveklöst måste samtliga närvarande funderat över hur en person kunde misshandla ett sådant litet gulligt och utelämnat liv som en spädgris! Vad jag än gjorde slutade grisen inte skrika. Under tiden stod mina kursare och kelade med sina små grisar som stortrivdes. Djur kanske inte tycker om mig? Jag kanske inte har någon känsla för det? Tankarna över ett bra alternativ till veterinärkarriären började ta form. Arkitektur har alltid tilltalat mig. Humanmedicin kanske? Jag satte ner det lilla livet och väl nere på golvet blev vi snabbt kompisar. Grisar är förlåtande och inte långsinta. De är sociala och nyfikna. Speciellt stövlarna var väldigt roliga att bita i. Jag ska nog bli veterinär trots allt. JP

Mot verkligheten!

I 4:an får man känslan av att närma sig veterinäryrket med stormsteg. Förmiddagarna är fyllda med föreläsningar om diverse åkommor, behandlingar, dystoki, pareser, obstetrik, reproduktionsstörningar, klinisk kemi. kirurgi, etc. På eftermiddagarna lär vi oss praktiska knep, som hur man rullar en ko, "kastar" en häst, får hunden att svälja, och fölet att följa. Vi lär oss hur man tvättar sig inför kirurgi, drar på sig operationsrockarna (Tyvärr var varken Armani eller Jean-Paul Gaultier delaktiga i den designen…) och väljer sutur.
Under tiden vi proppas med information får vi möjlighet att träffa trevliga djur. Det är riktigt kul och motivationen är på topp. Ingen av oss vill stå ute i fält rådvilla utan en plan. Liv står på spel och det gäller att veta vad som måste göras. Vi kommer nog alla någon gång stå svarslösa, och även den vetskapen ger en möjlighet att förbereda sig på det oförutsägbara.
/JP

The Bleeding Edge - iPad vs. böcker

Visst väger väskan mindre! Det är jag tacksam för. Däremot har flera utmaningar dykt upp med iPaden som läsplatta. Det har varit problematiskt att koppla upp sig mot skolans WLAN (SLU-Nomad) och SLU IT-stöd stödjer inte iPaden, vilket är förståligt. Jag kan inte se lektionsfilmerna då iPaden inte stödjer Adobe Flash och jag kommer inte in i Fronter, programmet där våra kompendier finns. Jag går nu via min PC för att komma åt kompendierna.
Som läsplatta och anteckningsblock är den svårslagen! The jury is still out, men den åker helt klart med några veckor till, för att kanske helt stanna. Då iPaden fylls med kompendier och anteckningar är det viktigt (som Phillipa i ett tidigare inlägg tog upp)med "backup". Apple använder iTunes för som backup för iPaden, och det tar timmar!!! Lika bra att köra nattetid.
/JP

iPad eller böcker

Som veterinärstudent går man ständigt och konkar på massa tunga böcker i väskan. Ofta räcker det inte med en bok utan man behöver t. ex ha med sig patologiboken, sitt medicinska uppslagsverk, några kompendier från föreläsningar samt sina anteckningar. Det blir en del att släpa på. När man väl slagit sig till ro för att plugga behöver man t. ex slå upp ett visst sjukdomstillstånd. Men var det som jag läste om tex Hypertrofisk kardiomyopati (HCM)? Då börjar jakten genom anteckningar, böcker och kompendier. Just tiden att hitta informationen man söker kan ibland vara tidskrävande. Speciellt vad gäller att hitta information från tidigare årskurser. Trots att jag lagt ner tid på att sortera gamla anteckningar och kompendier tar det ofta lång tid att hitta informationen jag är ute efter. Den information som är mest lättillgänglig är de worddokument vi satte ihop i basgrupperna. Då kan jag nämligen söka genom alla dokument på min dator efter ett visst ord; ex HCM. HCM poppar upp i tre olika dokument! Jakten på information går fort. Förutom att kunna samla relevant information gäller det att ha den lättillgänglig.
Steve Jobs kan ha lösningen. Jag tänker iallafall ge det en chans. Med iPad, iannotate och doctogo hoppas jag kunna ersätta tunga böcker och göra information från litteratur, kompendier, PubMed, och egna anteckningar lättillgänglig. Medicinska uppslagsverk finns redan tillgängliga för iPaden, dock har jag inte funnit något svenskt sådant än. En hel del litteratur finns också. Även om iPaden kanske inte kan ersätta alla anteckningar kommer det på sikt vara mycket värt att ha informationen i elektroniskt format och därmed sökbar. På måndag börjar 4:an och då ska iPaden testas på allvar!
/JP