"Bästisar"

Jag blickar över klassrummet och de olika kompis-bästis-konfigurationerna i klassen. Efter några år har dock bästiskonfigurationerna ändrats en del. Olika gruppövningar bryggar ibland över grupperna temporärt.

Jag tänker tillbaka på helgen i skogarna utanför Avesta i slutet av september. 15 pers som åt vildsvin, sköt potatiskanon, badade och bastade. Det som erbjöds till vildsvinet var gin eller vodka. Väldigt lite tillbehör och inte så hög mysighetsfaktor. Men trots att vi inte alla kände varandra hade vi kul. Alla var inkluderade.

Tillbaka till klassen. På eftermiddagen ägnar vi oss åt dystoki och lägesrätta kalvfoster, den så kallade ”lådakursen”. Några i gruppen bakar och fixar fikaschema för veckan. Trevligt! På rasterna grupperar sig genast kompisgängen. Dock är det inte alla som har fogat in sig i gäng utan flyter mellan olika grupper. Kompisarna ger trygghet och vänskap men det finns en annan sida. Att vända andra ryggen är en del av att bygga upp den egna tillhörigheten. Eller så kanske man är ärligare med vem man vill umgås med?

Under nästa dags föreläsning ber föreläsaren oss diskutera huruvida fördubblade ALAT värden indikerar något patologiskt. Tjejen brevid mig vänder ryggen till och börjar diskutera med sin bästis. På kanten av raden är jag nu ensam. Ute i kylan.
En go och snäll tjej i raden bakom knackar mig på axeln och frågor om jag tror hunden är sjuk. Samtidigt vänder hon sig mot sin bästis och forsätter: ”eller vad tror du?” Hon ser till att alla är med och att stämningen är god. Man kan ha bästisar och se till att alla är med. Jag känner mig plötsligt delaktig igen. Tillbaka i värmen. Hon kommer gå långt.
/JP