"Bästisar"

Jag blickar över klassrummet och de olika kompis-bästis-konfigurationerna i klassen. Efter några år har dock bästiskonfigurationerna ändrats en del. Olika gruppövningar bryggar ibland över grupperna temporärt.

Jag tänker tillbaka på helgen i skogarna utanför Avesta i slutet av september. 15 pers som åt vildsvin, sköt potatiskanon, badade och bastade. Det som erbjöds till vildsvinet var gin eller vodka. Väldigt lite tillbehör och inte så hög mysighetsfaktor. Men trots att vi inte alla kände varandra hade vi kul. Alla var inkluderade.

Tillbaka till klassen. På eftermiddagen ägnar vi oss åt dystoki och lägesrätta kalvfoster, den så kallade ”lådakursen”. Några i gruppen bakar och fixar fikaschema för veckan. Trevligt! På rasterna grupperar sig genast kompisgängen. Dock är det inte alla som har fogat in sig i gäng utan flyter mellan olika grupper. Kompisarna ger trygghet och vänskap men det finns en annan sida. Att vända andra ryggen är en del av att bygga upp den egna tillhörigheten. Eller så kanske man är ärligare med vem man vill umgås med?

Under nästa dags föreläsning ber föreläsaren oss diskutera huruvida fördubblade ALAT värden indikerar något patologiskt. Tjejen brevid mig vänder ryggen till och börjar diskutera med sin bästis. På kanten av raden är jag nu ensam. Ute i kylan.
En go och snäll tjej i raden bakom knackar mig på axeln och frågor om jag tror hunden är sjuk. Samtidigt vänder hon sig mot sin bästis och forsätter: ”eller vad tror du?” Hon ser till att alla är med och att stämningen är god. Man kan ha bästisar och se till att alla är med. Jag känner mig plötsligt delaktig igen. Tillbaka i värmen. Hon kommer gå långt.
/JP

Rektalisering

Så var det äntligen dags för rektalisering av häst. Det är en av de vanligaste frågor man får när man berättar att man studerar veterinär medicin. Har du rektaliserat häst? Den klassiska bilden av en veterinär, med stetoskopet runt halsen, jeepen på gårdsplanen, hunden i passagerarsätet, och armen i baken på en häst.
Det är dagar som denna man är glad man valt veterinär medicin. Hästträck är kanske inte så mysigt men det kunde varit värre. Undervisningshästen Ocha är en social och snäll tjej. Hon vet var det handlar om och följer glatt med. På vägen passar hon på att skälla ut några av de andra undervisningshästarna i boxarna bredvid. Med morötter, klapp på mulen, och några komplimanger om snygga ben låter hon mig palpera mjälte, njure och blindtarm. Då och då vänder hon sig om och kikar lite medan hon smaskar i sig några morötter. Man får inte ha bråttom och rektalisering kan vara förknippat med livshotande risker för hästen. Inget som man ska pröva hemma i stallet. Jag kollar handsken och tvättar av henne ordentlig. På vägen tillbaka missar inte Ocha tillfället att än en gång sätta några kusar på plats.
Väl tillbaka i boxen flyr tankarna till ”i vår herres hage”, en TV-serie som skapade min första bild av en veterinär. En absurd nostalgi bubblar upp. Det var med Ocha jag för första gången rektaliserade! Jag stannar kvar i boxen, hämtar några fler morötter, kramar om henne och ger henne fler komplimanger om vackra ögon och mjuk man. Patetisk och blödig lämnar jag Ocha efter en kanon dag på kliniken! /JP

Veterinär eller kanske något annat?

Det är en solig höstdag när vi sätter oss i SLU-bussarna för att åka ut till SLU:s grisbesättning. Vi har sett fram emot att få träffa de små nyfikna spädgrisarna och stämningen är god. Hittills har jag inte träffat så många grisar, så det gör det hela extra intressant. Vi kommer fram efter en trevlig liten åktur och drar på oss de obligatoriska "rymdkläderna". Väl framme hos de två veckor gamla spädgrisarna smälte nog de flesta av oss. Man vill ju helst adoptera hela bunten! Suggan verkade lugn och vi började plocka upp dom små liven. Mina kursare plockade alla upp var sin liten spädgris och kelade och klappade med de lekfulla små liven. Med den stora suggan i ögonvrån plockade jag upp en litet griskulting. Genast började den gallskrika! Hela byggnaden fylldes med den lilla grisens skrik. Generat fattade jag ett vänligt men stadigare grepp om honom. Spädgrisen tog ett djupt andetag och skrek nu ännu högre. Ännu en gång bytte jag grepp till ett lösare, talade lugnt, och klappade på honom. Om det förra skriket var högt fylldes nu stallarna av ett crescendo som om dess sista stund vore kommen. Att ett sådant litet liv kan låta så mycket och så hjärtskärande!
Tveklöst måste samtliga närvarande funderat över hur en person kunde misshandla ett sådant litet gulligt och utelämnat liv som en spädgris! Vad jag än gjorde slutade grisen inte skrika. Under tiden stod mina kursare och kelade med sina små grisar som stortrivdes. Djur kanske inte tycker om mig? Jag kanske inte har någon känsla för det? Tankarna över ett bra alternativ till veterinärkarriären började ta form. Arkitektur har alltid tilltalat mig. Humanmedicin kanske? Jag satte ner det lilla livet och väl nere på golvet blev vi snabbt kompisar. Grisar är förlåtande och inte långsinta. De är sociala och nyfikna. Speciellt stövlarna var väldigt roliga att bita i. Jag ska nog bli veterinär trots allt. JP