Veterinär eller kanske något annat?

Det är en solig höstdag när vi sätter oss i SLU-bussarna för att åka ut till SLU:s grisbesättning. Vi har sett fram emot att få träffa de små nyfikna spädgrisarna och stämningen är god. Hittills har jag inte träffat så många grisar, så det gör det hela extra intressant. Vi kommer fram efter en trevlig liten åktur och drar på oss de obligatoriska "rymdkläderna". Väl framme hos de två veckor gamla spädgrisarna smälte nog de flesta av oss. Man vill ju helst adoptera hela bunten! Suggan verkade lugn och vi började plocka upp dom små liven. Mina kursare plockade alla upp var sin liten spädgris och kelade och klappade med de lekfulla små liven. Med den stora suggan i ögonvrån plockade jag upp en litet griskulting. Genast började den gallskrika! Hela byggnaden fylldes med den lilla grisens skrik. Generat fattade jag ett vänligt men stadigare grepp om honom. Spädgrisen tog ett djupt andetag och skrek nu ännu högre. Ännu en gång bytte jag grepp till ett lösare, talade lugnt, och klappade på honom. Om det förra skriket var högt fylldes nu stallarna av ett crescendo som om dess sista stund vore kommen. Att ett sådant litet liv kan låta så mycket och så hjärtskärande!
Tveklöst måste samtliga närvarande funderat över hur en person kunde misshandla ett sådant litet gulligt och utelämnat liv som en spädgris! Vad jag än gjorde slutade grisen inte skrika. Under tiden stod mina kursare och kelade med sina små grisar som stortrivdes. Djur kanske inte tycker om mig? Jag kanske inte har någon känsla för det? Tankarna över ett bra alternativ till veterinärkarriären började ta form. Arkitektur har alltid tilltalat mig. Humanmedicin kanske? Jag satte ner det lilla livet och väl nere på golvet blev vi snabbt kompisar. Grisar är förlåtande och inte långsinta. De är sociala och nyfikna. Speciellt stövlarna var väldigt roliga att bita i. Jag ska nog bli veterinär trots allt. JP